Stasi och Sverige

Läser en rubrik i Svenska Dagbladet. ”Vem var Stasis man i Stockholm?” Ledarskribenten Lisa Bjurwald ställde den med anledning av Björn Cederbergs nyligen utkomna bok ”Kamrat Spion. Om Sverige i Stasisarkiven”. Och det faktum att det finns en lista på Stasikontakter i Sverige, som inte är offentliggjord. Finns på SÄPO. I Polen pågår i dag en infekterad strid om de som var informatörer eller samarbetade med den polska säkerhetstjänsten, med krav på lojalitetsförklaringar och försäkringar om att offentliga personer aldrig haft med säkerhetstjänsten att göra.
Men säkerhetsrapporter är inte särskilt tillförlitliga, ofta författade på ett tillrättalagt sätt och inte sällan kryddade med häpnadsväckande bedrifter för att göra säkerhetstjänsten nöjd.
Björn Cederbergs bok är inte särskilt lyckad eller avslöjande. Den går liksom vilse i sökandet efter den där listan på möjliga Stasiagenter i Sverige. Mer är boken en vandring i Cederbergs egna minnen av kommunismen i forna Östtyskland. Men några guldkorn finns det trots allt. Intervjun med den numera avilidna Markus Wolf, ”Mannen utan ansikte”, den legendariske chefen för den östtyska säkerhetstjänsten, är lysande. Och sedan är det kapitlet om Sascha Andersson, östdissidenten som under alla år rapporterade om sina kamraters aktiviteter i demokratirörelsen direkt till Stasi. Cederberg lärde känna honom, rapporterade om Sascha och dissidenterna i Östtyskland i svenska medier. Efter murens fall gjorde han en finstämd TV-dokumentär om hela historien. Dessa delar i boken är starka. Jag hade kanske hellre sett att hela boken hade handlat om Sascha Anderssons dubbla dubbelspel. Den historien säger egentligen allt om maktens absurditeter och de pris enskilda människor tvingas betala för att överleva i skuggan av totalitära system.

Centerns makeover

Svenska Dagbladet rapporterar i dag om ett sedan länge uppenbart faktum. Centerpartiets förflyttning i svensk politik är mer omfattande och genomgripande än moderaternas försök att erövra mitten i svensk politik. Centerns förankring på landsbygden och i jordbruket formade tidigare ett rättvisepatos som tidvis lett till allianser med arbetarrörelsen. Som under 30-talets kohandel, koalitionen med socialdemokraterna på 50-talet och det nära samarbetet mellan Göran Persson och Olof Johansson för bara några mandatperioder sedan.
Centern har sedan dess liberaliserats och präglas under Maud Olofsson av en notorisk aversion mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Hon backas upp av centerns ungdomsförbund och studentförbund, som verkar ha köpt hela den nyliberala dagordningen. Den nya centern konkurrerar med MUF och Fria moderata studentförbundet i thatcheristisk revanschism.
Inför den stundande centerstämman talar CUFs Magnus Andersson om att Lagen om anställningsskydd borde avskaffas och att facken måste utmanas.
Göran Eriksson menar att även om CUF inte får igenom alla sina krav så blir centern under årets centerstämma "ändå lite mer liberalt, och tar ytterligare steg från sockenstugan mot Stureplan".
Denna märkliga förvandling är möjlig tack vare just Maud Olofsson själv. Hon är förankrad i den gamla centern, och symboliserar trygghet gentemot partiets kärna ute i landet. Men motståndet mot högern, så framträdande under partiledare som Gunnar Hedlund och Olof Johansson, har det nya centern övergivit.

This is England

Shane Meadows mästerverk "This is England" är en viktig historielektion. Den utspelas någonstans i England i början av 80-talet. Thatchers splittrande politik börjar falla ut och ner i samhället. Hon går i krig med Argentina, Falklandskriget. Det industriella landet läggs för fäfot. Förorterna förfaller. Arbetslösheten ökar. Ett hårdare klassamhälle är den oundvikliga följden.
I den här miljön, bland förorts- och arbetarklassungar, föds skindheadskulturen. Den nya musiken är ska och punk. Band som Specials och Madness blandar musik från olika delar av världen. Reagge och rock. Punk och pop. Från början är det både svarta och vita som bär upp musiken, kulturen och gängen. Sedan är det några som börjar vända sin maktlöshet mot sina kompisar i huset bredvid. Rasisterna i BNP (British national party) splittrar gängen och skindheadskulturen kommer snart att förknippas med högerextremism.
"This is England" är inte bara en historielektion. Det är lika mycket en film om här och nu.

Dags att granska Sverigedemokraterna

Det är sex år sedan Stieg Larsson och Mikael Ekmans bok ”Sverigedemokraterna – den nationella rörelsen” kom ut. Deras slutsats då var att Sverigedemokraterna hade en möjlig väljarpotential på drygt en procent. I dag är läget och landet förändrat. Sverigedemokraterna fick nästan tre procent i förra riksdagsvalet. Opinionsundersökningarna ger dem nu ytterligare ungefär en procentenhet. Många kommentatorer räknar med att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa gång.
Det är hög tid att på djupet analysera bakgrunden till Sverigedemokraternas framgångar. Katalysatorn är förstås invandrarfrågan. Men vad tycker Sverigedemokraterna i andra politiska frågor? Det är dags att dokumentera Sverigedemokraternas politik och historia. Oavsett om de kommer in i riksdagen nästa gång. Jag är i och för sig inte säker på att det är givet. I mångt och mycket beror det på hur de politiska partierna agerar de närmaste åren. Och vilken analys de gör.
Sören Holmberg skriver apropå SOM-undersökningarna att de väljare som kan tänkas rösta på Sverigedemokraterna kännetecknas av ”social utsatthet och hot om marginalisering i globaliseringens och mångkulturalismens tidevarv. Karakteristiken passar kanske bäst in på grupper som är arbetslösa, förtidspensionerade och lågutbildade”.
Arenagruppen kommer att på olika sätt bidra till en fördjupad analys av utmaningen från högerpopulismen. Under det kommande året ska vi kartlägga Sverigedemokraternas politik och framväxt. Vi kommer även att ge ut en populär genomgång av deras vanligaste argument.
Det som görs nu kan förhindra att Sverigedemokraterna firar nya triumfer i valet till Europaparlamentsvalet 2009 och i riksdagsvalet 2010.

Ett brev från Axén Olin

Har fått ett brev från moderaternas finansborgarråd i Stockholm. Från Stockholms stad och något som kallas "Stockholm Business Region". Det skickas till "Till dig som driver företag i Stockholms stad". Jag antar att jag fått det som VD för Arenagruppen. Tack Kristina!
Borgerligheten klagar ofta på politiseringen av förvaltningarna inom den offentliga sektorn. Det som avses är då socialdemokratisk politisering. Den borgerliga dito passerar lätt förbi. Som här när Kristina Axén Olin får bedriva politisk propaganda på Stockholms stads bästa brevpapper. Så nu vet jag att hennes mål är att "Stockholm ska bli den kommun där det är enklast att starta och driva företag". Företagsservicen innefattar numera en lots och servicefunktion på stadens näringslivskontor. Jag gör vågen. (Obs ironi). Frågan är om inte en tjänsteman hade kunnat skicka detta brev. I stället för ge det hela en politisk dimension. Om det överhuvud taget hade behövt skickas.

The Blair Years

Har börjat läsa Alastairs Campbells dagbok från åren som Tony Blairs spin doctor: "The Blair Years". Med underrubriken "Extracts from the Alastair Campbell diaries". Den fullständiga och ocensurerade versionen lär kommer senare. I flera band. Det här är defintivt mer spännande än Erik Fichtelius lama intervjubok med Göran Persson. Men i huvudsak något för politiknördar som är specialintresserade av brittisk politik. Roligare då att titta på den brittiska TV-serien "The Thick of It" som gick i svensk TV för ett tag sedan. Den helt galne Malcolm Tucker (seriens egentliga huvudperson) är modellerad efter just Alastair Campbell. Detta är Yes Minister för 2000-talet. TV när BBC är som bäst. Om politik när den är som sämst!