Fakta om medierna sparkar

Fakta sparkar. Det är många som har allmänna synpunkter och inte sällan ogrundande åsikter om "medierna". Utrymmet för tyckande är stort. Inte sällan håller detta inte streck i det långa loppet.
Den stora förtjänsten med medieprofessorn Kent Asps arbete är att hans analyser utgår från faktiska undersökningar. Under 2006 publicerade han flera intressanta artiklar på DN-debatt. Vi återublicerade några av dem i tidskriften Media i fokus (finns att beställa på Arenagruppens hemsida www.arenagruppen.se).
Onsdagen den 27 december publicerade DN-debatt ytterligare en intressant text av Kent Asp. Det länder debattsidans redaktör Mats Bergstrand till heder att han låter publicera texter som också är kritiska till den enga tidningen. Det gäller även denna artikel.
Kent Asp har nu undersökt valbevakningen den sista valrörelsemånaden 2006 och jämfört med bevakningen 2002. Undersökningen visar en drastisk minskning av antalet artiklar och textutrymmet om valet. En förklaring är att många tidningar övergått till tabloidformat de senaste åren, vilket betyder mindre text och färre artiklar. Men det handlar också, skriver Asp, om "en medveten redaktionell nedpriotering av den seriösa politiska nyhetsjournalistiken". Morgonpressen blir allt mer lik kvällspressen. Den största förändringen återfinns i Dagens nyheter där textmängden på tidningens nyhetssidor minskade med 40 procent. Tidigare var denna tidning outstanding vad gäller kvalitativ journalistik, men håller numera ungefär samma standard som de andra. Race to the bottom?
Studien reser ett antal viktiga frågor om den demokratiska offentlighetens framtid i vårt land, som ytterst rör demokratins förmåga att föra upplysta samtal. I hög grad har denna roll historiskt sett upprätthållits av obereonde tidningar, främst morgontidningar. Kvällspressen har i dag (med vissa undantag) ingen seriös nyhetsbevakning av politik värd namnet. Går morgonpressen samma väg? Kommer andra medier, som nätet att fylla denna roll? Skitsnacket griper omkring sig i de stora medierna. Kanske söker den seriösa och upplysande journalistiken sig nya, men möjligen också mer exklusiva, forum. Asps undersökning är gjord mitt i en större medial omgestaltning av det offentliga rummet. Denna är oroande. Men erbjuder också nya möjligheter.

Michael Treschows julafton

Vårens avtalsrörelse kommer förmodligen att bli dramatisk, och omfattar den här gången lejonparten av nu gällande avtal. Dramaturgin vittnar om att vi befinner oss i en ny tid. Vi har en borgerlig regering som hamnat på konfontrationskurs med hela fackföreningsrörelsen, inte bara LO utan också TCO och SACO.
På industrisidan kräver facket en höjning av lägstalönerna. Arbetsgivarna motsätter sig bestämt detta och går ut med någon form av nollbud. Samtidigt försvarar Michael Treschow, ordförande i Svenskt Näringsliv, de höga styrelsearvodena och VD-ersättningarna. Detta har inget med lönenivåerna att göra hävdar han bestämt, utan är ett rent marknadsarrangemang mellan bolagsstämman och företagsledningen.
Här synliggörs två motsatta perspektiv. Johan Stahl von Holstein (gammal IT-företagare) tydliggjorde detta i ett radiosamtal med Transports Per Winberg häromdagen. Holstein beskrev företagen som något VD-arna skapat, de övriga anställda framställde han mest som en restpost i sammanhanget. Om det är denna föreställning som kommer att dominera inom Svenskt näringsliv går vi obevekligen mot en period av tilltagande konflikter på den svenska arbetsmarknaden, med mer av hårda strider mellan löntagare och arebtsgivare. Det kan i själva verket vara en avgörande strid för facket i Sverige; mycket står på spel. Förutsättningarna ändras nu i rask takt, arbetsgivarna förväntar sig någon form av "skördetid" för kapitalet.
Behovet är stort av motbilder till von Holsteins föreställning om vad som skapar tillväxt och ekonomisk utveckling. Stora löneskillnader är i själva verket improduktiva både i samhället och inom företagen. Alla som har praktisk erfarenhet av att driva små eller stora verksamheter vet att resultatet i mycket hög grad beror på om det är möjligt att mobilisera och engagera hela personalen. Stora skillnader i villkor och förmåner motverkar ett sådant engagemang. Om ledningen bara ser till sitt eget bästa, snarare än företagets långsiktiga utveckling eller tar in det omgivande samhället i sina kalkyler, smittar detta av sig till alla andra som arbetar i företaget.
Kanske är det så att en Treschow eller en von Holstein befinner sig så långt från den praktiska verksamheten att de inte riktigt förstått denna dimension av ekonomi och samhällsliv.
Förmodligen kommer de att sitta och titta på Karl-Bertil Johnssons-julafton på söndag och tycka att det är fin gammal berättelse. De kanske till och med skänker en och annan hundralapp till Lutherhjälpen eller Stadsmissionen.
Men när julen är över kommer de att fortsätta att kräva noll löneförhöjning för de som har lägst löner och lika envist försvara sina egna mångmiljonlöner.
Så ser Michael Treschows julafton ut.

Frost/Nixon

Richard Nixon var som George Bush fast på 1970-talet. En bad boy. Konservativ. Illa omtyckt i vår del av världen. Efter Watergate beseglades hans öde, han kommer för alltid att vara politikern som fastnade i maktutövningens nät, som ansåg sig kunna sätta sig över lagen. Hela affären var en lång, lång följetong i TV. Affären skapade också en ny mer maktkritisk journalistik, boken "Alla presidentens män" bildade skola som en våt dröm för alla nyutexaminerade blivande murvlar. Till slut avgick Nixon under sin andra mandatperiod. Det var 1974. Allt gick i TV.
I journalistikens värld var David Frost en stigande stjärna under denna period. Berömd för sina intervjuer och talkshows. Känd över hela världen. Han krönte på sätt och vis sin bana när han lyckades göra ett antal långa intervjuer där Nixon talade ut. Intervjuerna var mycket avslöjande. Först var de en smula trevande. Men de sista intervjuerna är ett slags crescendo där maktmissbruket och den stora tragedin blottläggs. Inför hela världen. Televisionen var nu ett globalt mediefenomen.
"Frost/Nixon" på Gielgud Theatre i London berättar historien om förspelet, själva intervjuerna, vad de innebar och efterspelet som slutgiltigt kom att sätta bilden av Tricky Dick.
Det är en pjäs om maktmissbrukets blinda fläckar och en politikers tragiska fall. Men det är också en pjäs om televisionens förföriska dramaturgi som kan sänka eller lyfta fram en politiker inom loppet av några televiserade sekvenser.
Nixons bana var slut, han var nu en bruten och bitter man. Frost var efter detta defintivt en global medial superstar. Eller som det heter i pjäsen: Frost visste alltid att underhållning och politik hänger ihop. Men när allt kommer omkring var det svårt att veta var det ena slutade och det andra började.

Cosi rockar

"Don Alfonso påstår att kvinnor kan man aldrig lita på. Ferrando och Guglielmo protesterar; deras flickvänner Fiordiligi och Dorabella skulle aldrig svika dem. Don Alfonso föreslår att de ska slå vad om det. Flickornas trohet ska sättas på prov."
Orionteaterns uppsättning av Mozart bevisar att även en gammal opera kan rocka. För i Lars Rudolfssons regi ger Mimkompaniet Projektor liv åt denna gamla operakomedi, som förstås har en tragiskt underton. Där vanlig opera är så att säga stillastående, är detta en i högsta grad rörlig uppsättning. En såpopera. En Mozart för det moderna mediesamhället. En skrattspegel där man kan betrakta företeelser som Big Brother och Bonde söker fru.
Gå och se!

Den fackliga utmaningen

En klok tumregel är att inte fara med osanning. Ärlighet varar längst – och allt det där. ”Var alltid ärlig för då kommer du ihåg vad du har sagt”, lär Tage Erlander en gång ha sagt till sina medarbetare. Men riktigt så enkelt är det inte i politikens värld. Gunnar Sträng pressades på sin tid hårt av kritiker från vänster. Vid ett tillfälle svarade han: ”Visst ska vi socialisera Sverige, men vi ska inte basunera ut det på gator och torg.”
Kanske lyder den borgerliga regeringens strategi: ”Visst ska vi montera ner den svenska modellen, men vi ska inte basunera ut det gator och torg.”
Den som läser vad ekonomerna säger får en tydlig bild. Den ger entydigt svaret att syftet med att sänka den så kallade ”reservationslönen”, alltså arbetslöshetsersättningen, handlar om att öka lönespridningen. Det gäller att skapa ett utrymme för jobb mellan den gamla lönen och den nya lägre arbetslöshetsersättningen. Syftet är förvisso att få fler i jobb, men fler låglönejobb antas bli en viktig bieffekt. Detta förnekar såväl finansminister Anders Borg som statsminister Fredrik Reinfeldt.
Alla inser att sänkt a-kassa samtidigt som premierna blir kraftigt fördyrade innebär ett potentiellt hot mot de fackliga organisationerna. De riskerar helt enkelt att förlora en hel del av sina medlemmar. Skälet är krasst ekonomiskt, när kostnaderna för individerna ökar kan många välja bort fackföreningsavgiften. Detta förnekas av moderaterna, arbetsmarknadsminister Littorin säger att regeringen vill att löntagarna ska vara med i en facklig organisation.
Ännu ett steg i denna riktning är att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Det är i länder där a-kassorna har en koppling till de fackliga organisationerna (de byggde en gång upp dessa kassor) som den fackliga organisationsgraden är hög. Även detta förnekas av samma borgerliga alliansregering.
En grundbult i den svenska modellen är starka fackliga organisationer med hög organisationsgrad. Den svenska modellen omhuldas av de nya moderaterna i ord, men i praktiken hotar de förslag de nu i all hast driver igenom en central grundförutsättning för just denna modell på den svenska arbetsmarknaden.
Det är inte heller dansk ”flexiturity” som den borgerliga alliansen introducerar i Sverige. I Danmark finns inte längre sist-in-först-ut-principen i arbetsrätten, däremot är a-kassan hög och generös och sträcks ut över flera år. Flexibilitet och trygghet, alltså. I Sverige är det en mer utbudspolitisk modell som dominerar alliansens agenda. A-kassan försvagas, men arbetsrätten behålls intakt. Åtminstone tills vidare. Människor ska stimuleras att jobba, deras så kallade utbud på arbetsmarknaden ska öka. Detta är idéer som ekonomerna lekt med länge. Nu genomförs de.
De kan dock få effekter som minskar människors benägenhet att byta jobb, alltså minskad flexibilitet. Om ersättningen vid arbetslöshet blir lägre ökar incitamenten att behålla det jobb man har. Inte minst för de fackliga organisationerna. LO:s vice ordförande Leif Håkansson menade i en intervju häromveckan att detta kan bli följden för den fackliga strategin. De fackliga organisationerna kommer i högre grad att vid företagsnedläggningar eller nedskärningar att slå vakt om de jobb som finns.
Facket har en dubbel roll. Det är en försvarsorganisation. Men har också i Sverige till skillnad från i många andra länder bejakat teknisk utveckling och strukturomvandling. Vilket varit till gagn för Sveriges ekonomi. Det har lett till en högre tillväxt än som annars hade blivit fallet.
Detta är noga besett en viktig beståndsdel i just den svenska modellen. Facket står både i vägen och banar vägen för det nya.
Om de fackliga medlemstalen pressas ned kan den fackliga rollen förändras. Facket blir mer av en försvarsorganisation och protestorganisation. Det blir mer strejker och konflikter, mindre av förhandlingar och samarbete. Det räcker att se på länder där den fackliga anslutningsgraden är betydligt lägre än i Sverige för få exempel på detta.
Paradoxalt nog passar det senare mer in de borgerliga fördomarna av vad facket är och borde vara. Facket bör vara som på kontinenten, marginaliserat och stridsberett. Inte som i Sverige, starkt och en part arbetsgivarna och regeringen måste samtala och samarbeta med på någorlunda likvärdiga villkor. Moderaterna kan få den fackföreningsrörelsen de så att säga vill ha i sina ideologiska drömmars värld.
Allt detta är förstås en stor och komplicerad en utmaning för de fackliga organisationerna. Dagens strategival lär sätta dagordningen för framtidens arbetsmarknad. För det är i arbetslivet den ideologiska och politiska konflikten står som mest intensivt just nu.

Vår tids kulturkamp

För några år sedan stod jag i en gammal lanthandel på Öland. Jag tittade på en gammal affisch från ”Ölands Du-förening” som satt fastnitad på väggen. Den måste ha varit från 1960-talet eller något sådant. Den gamla kvinnan såg att jag beundrade affischen och fick något nostalgiskt i blicken. ”Ja, minns ni! Det var fantastiskt när du-reformen kom”, sa hon. Det lyste i hennes ögon.
Själv var jag barn då, men är på sätt och vis är jag ett barn av efterkrigstidens demokratiska reformer. Jag tänker att den gamla damen var innerligt trött på att vara underdånig, devot och ständigt ni-a sina kunder. Men du-reformen var så mycket mer än en fråga om konvenans och umgängeskultur i butiker.
Kanske är du-reformen den allra bästa och mest vardagliga illustrationen till den kulturradikala och folkliga allians som formade det svenska 1900-talet. Den byggde på en gemensam kritik mot kyrkans allmakt, kulturella hierarkier, nationell självgodhet och olika former av förtryck som hindrade människor att förverkliga sina drömmar om livet. Den omfattade såväl den socialdemokratiska, socialistiska arbetarrörelsen som delar av den liberala borgerliga offentligheten, delvis också bonderörelsen och stora delar av ”liberalismen”.
Har kraften i den alliansen ebbat ut?
Jag tänker på att kärnan i det borgerliga projektet i Danmark i hög grad är ett slags kulturkonservatism. Den danska borgerliga regeringen definierar i varje fall sitt uppdrag i termer av ”kulturkamp”. Brygden består av nationalism, religiös kristen fundamentalism inom ramen för Dansk Folkekirke, upprättandet av en kulturkanon, islamofobi, en flyktingfientlig politik och en allmän rädsla för det främmande. Till förmån för det ”danska”.
För några veckor sedan lyssnade jag på historikern Uffe Østergård som vid ett seminarium på den norska ambassaden menade att den kulturradikala traditionen har förlorat striden mot den nymornade kulturkonservatismen i Danmark. Sedan kommer den kulturradikala idédominansens att falla i de andra nordiska länderna, förutspådde han. Först Danmark, sedan Norge och Sverige – och till sist Finland.
Även om framtidsperspektivet är en smula pessimistiskt ligger det förmodligen en sanning i hans tillspetsade formulering.
I Sverige upplever vi nu en dragning åt detta håll rent kulturellt. Moderaterna betonar sitt samhällsansvar på klassiskt konservativt manér. Centern går med sin extrema företagarvänlighet i gamla fackföreningsfientliga fotspår. Kristdemokraterna var ett svar på kulturradikalismen redan vid sitt bildande på 60-talet. Och folkpartiets krav på hårda tag, ordning och reda i skolan, förslag om kulturkanon och språktest är som en blåkopia på den danska borgerliga resan in i den småborgerligt trygga och slutna världen.
Det som är nytt och en smula alarmerande är att dessa förhållningssätt tycks kunna uppmana ett visst folkligt stöd. I förhållande till globaliseringen och vår tids mer pluralistiska samhälle reagerar många medborgare snarare med i bästa fall skepsis och i värsta fall avståndstagande.
I dessa grumliga vatten simmar Sverigedemokraterna motströms men med en stark underström i ryggen.
Allt detta ställer oss som vill förvalta det kulturradikala arvet inför nya och svåra utmaningar. Om kontraktet mellan folket och radikalismen bryts upp blir vänstern allt mer socialt isolerad och maktlös. Att förvalta det bästa i den folkliga och kulturradikala traditionen är vår övergripande uppgift nu när den kulturkonservativa motvinden viner allt hårdare.

Efter den polske rörmokaren den polska fackföreningen

Det går ett spöke genom Europa. Det är den polske rörmokaren. En symbol som triggat igång oro för jobben och framtiden i många europeiska länder, inte minst i Frankrike.
I Sverige skrev Maciej Zaremba ett uppmärksammat reportage i Dagens Nyheter kring konfliktytorna på arbetsmarknaden i det nya Europa. Nyligen fick han stora journalistpriset för just det reportaget. Zaremba satte fokus på en viktig problematik. Även om hans reportage bara tenderade att beskriva den svenska fackföreningsrörelsen som busen i denna den globala världsordningens tidevarv. Man undrade en smula om det överhuvudtaget fanns arbetsgivare som ytterst ansvarar för löner och arbetsvillkor. I varje fall var det inget framträdande tema i just de artiklarna.
I den brittiska tidningen The Guardian berättar Duncan Campbell på sätt och vis samma berättelse men utifrån ett annat perspektiv. I Storbritannien har 200.000 polacker registrerat sig för arbete sedan EU utvigdades. Som redan Woody Guthrie visade i USA i början av seklet är invandrade arbetare ofta de som har sämst arbetsvillkor och lägst löner. Deras enda medel då som nu är att organisera sig. För första gången sedan andra världskrigen har nu en fackförening för invandrade arbetare bildats i Storbritannien. I Southampton och Glasgow finns i dag polska fackföreningar. Många av dem har fått uppleva hur arbetsgivarna erbjudit dem lägre lön än de brittiska arbetarna. Även på många andra sätt diskrimineras de. Nu arbetar de med nya och gamla metoder, som hemsidor på polska om rättigheterna på arbetsmarknaden. Och genom att bilda fackföreningar.
Kanske kan detta leda till en nödvändig revitalisering av den fackliga rörelsen i Storbritannien. Parallellen till hur latinos i Kalifornien genom strejker och livfulla demonstrationer lyckades få upp lönerna och förbättra arbetsvillkoren är uppenbar. Häromveckan upplevde London något liknande då städarna på ärevördiga Goldman Sachs demonstrerade. Den solida investmentbanken anser sig tydligen inte ha råd men rimliga löner och arbetsvillkor för de som håller kontoren och toaletterna rena. Den brittiska fackföreningsrörelsen börjar vakna och är nu närvarande även i Polen.
Duncan Campbells slutsats i The Guardian förtjänar att citeras:
"Trade unions were formed because employers were otherwise able to threaten individual workers with the sack if they complained, to divide and rule and to exploit the weakest parts of a workforce. When Solidarnosc first flexed its muscles in Poland in the early 80s, it was seen in Britain as an emblem of anti-communism and applauded by newspapers that usually vilified union activists. Poles are bringing many skills to this country. One of the most valuable could well be their much-needed involvement in the union movement and the part they play in providing just the kind of solidarity that many employers had hoped was now unfashionable."

Det nya arbetarpartiet regerar

De nya moderaterna är det nya arbetarpartiet. Så lät det före valet.
Inte arbetarnas parti men ett parti för arbete. Så lät det efter valet.
Därför är det väl ingen tillfällighet att regeringen beslutat minska antalet anställda på Arbetsmiljöverket med 30 procent. Samtidigt heter det att arbetsmiljöarbetet ska intensifieras.
En studie i dubbla budskap, med andra ord.
Resultatet blir att Sverige kommer att klart färre arbetsmiljöinspektörer än våra nordiska grannländer. Vi kommer att hamna under ILOs riktvärden.
Skandal är ordet.

Om ord och handling i EU

Det sociala Europa. Så lyder en politisk formel som tycks ligga i tiden. Det var övertydligt på Policy Networks konferens om "Global Europe - Social Europe". Det finns flera skäl till detta. Efter en lång period av avregleringar vill många lyfta fram den sociala dimensionen i EU-projektet på ett mer offensivt och sammanhållet sätt. Såväl höger som vänster använder därför ordet social i allt högre grad. Särskilt efter dubbelnejen till EU-konstitutionen är det uppenbart att medborgarna i olika europeiska länder inte hyser förtroende för att framtiden kommer att medföra förbättringar, snarare tvärtom.
Europa satsar i jämförelse med andra delar förhållandevis mycket på att bygga upp kollektiv välfärd via skatteintäkter. I EUs kärnländer ligger skattetrycket på mellan 40-55 procent. I USA på 25 procent. I andra regioner ännu lägre.
Men denna modell är utsatt för ett hårt inre och yttre tryck. Globaliseringen är den yttre utmaningen. Den åldrande befolkningen en inre strukturomvandling av ålderssammansättningen i vår del av världen. Allt detta sätter de europeiska sociala modellerna under press.
Så vad göra?
På Policy Centers konferens är behovet av reformer ett underliggande budskap.
Men efter alla kloka och lärda föreläsningar av EU-tjänstemän, nationella politiker och forskare blir svaret en smula otydligt. I grunden handlar det om att EU har hårda lagar för att skapa och upprätthålla en fri inre marknad. Men när det gäller det sociala området är det mjuka lagar är normen och makten över dessa frågor ligger i grunden på nationell nivå. I stället dominerar den så kallade öppna samordningsmetoden. EU kan egentligen inte göra så mycket mer än att uppmuntra länderna att lära av varandra.
Gott så. Men efter en dag på en konferens blir det mycket vackra och uppfordrande ord, men väldigt lite om vad som bör göras. Det sociala Europa, hänger kvar lite i den retoriska talarstolen.
Detta kanske säger något om EUs begränsningar. Och om vilka stora utmaningar vi står inför.

Global Europe - Social Europe

I Bryssel för att delta i en konferens med ett välkänt tema: "Global Europe -Social Europe. Debate on the future of the European Social Model", i arrangemang av Policy Network och European Policy Center. Många kända talare. Kommissionens ordförande Barroso, sociologen Anthony Giddens och John Monks från europafacket bland många andra. Rapport kommer. Det blåser i Bryssel. Även runt Europas sociala modell.